“någon ropar” 19.4, 2002

Någon ropar:
-Öppna dörren! Kom ut på balkongen! Var inte rädd! Sjung! Regera!
Men drottningen står bakom gardinen och viskar:
-Stäng dörren nu, men inte för alltid, bara idag, bara de stunder då det är nödvändigt.

Hon vill dra sig undan i sig själv, i sina inre rum. I tomheten och natten.
Hon är så stark och hörs så bra, varje dag,
Och hon regerar med sån kraft och sån glädje, så hon glömmer sig själv.
Hon har barn och man, elever och kollegor, kursdeltagare och uppdragsgivare, föräldrar och släktingar, grannar och vänner, barnens kamrater och barnens kamraters föräldrar.
Hon har undersåtar och översåtar, folkmassor och pöbel, publik och åhörare, telefonterror och masskörer, gosskörer och finska skrikkörer.
Och det finns fängelser och operahus att inviga i hennes rike,
stolta skepp färdiga för långa seglatser,
kyrkogårdar och bb-avdelningar, cancerkliniker och festlokaler,
parlament, teatrar, gallerior, varuhus, bibliotek, skolor och kyrkor.

Drottningen står bakom gardinen.
Hon byter drottningkronan mot en schalett, smyger ut bakvägen, ner mot sjön,
där hör hon koltrasten.
Hon har inte abdikerat.
Hon följer bara ljudets lagar, sin egen rösts längtan:

Mellan ljuden finns det tystnad.
Det är i den hon vistas för att kunna älska

“jesus och hans mamma” 30.3 2002, påskafton

Nu ligger han där och är död,
och alla som kände honom och förstod vem han var sörjer honom.
Hans mamma till exempel.
Hon undrar hur det kunde bli så tokigt.
Hon undrar om det är hennes fel.
Hennes väninnor, döttrar, systrar, släktingar
tröstar henne och säger
-Du gjorde vad du kunde, vad skulle du annars ha gjort.
-Jag kunde varit hårdare, snyftar hon, och älskat på ett bättre sätt.
Fastare normer. Rutiner. Läxhjälp.
Ett vuxet språk, fler vitaminer, bättre godnattsagor.
-Sagorna. De var för subversiva, gråter hon.
-Du gjorde vad du kunde, säger kvinnorna.

Hon minns honom som nyfödd. Hans lilla hand i hennes.
Var på vägen släppte han hennes hand?

“långfredag” 29 mars 2002

Nu är det dags! Låt oss påskvandra!
Låt oss drabbas av sveket.

Nu är det dags! Låt oss påskvandra!
Låt oss drabbas av sveket.
Vi lyssnar på tuppen: första… andra…tredje…
och vi förnekade honom i år igen,
förrådde, angav, svek, gjorde vi,
så som vi gjort varje år.
Det är en tradition hos oss.
Det visar hur lite vi förstår.
Vår bristande tillit.
Våra sköra drömmar.
Vår uselhet.
Vi påskvandrar och hjälper honom inte ens att bära korset.
Vi hjälper ingen annan heller för den delen,
vi bär inte ens våra egna bördor,
om vi kan slippa.
Helst lastar vi in allt i bilen, så vi slipper bära.
Men på vår påskvandring ska vi minnas
hur vi förnekar och förråder och försöker slippa att bära.
Hur vi kysser falskt.
Han får däremot släpa och bära och kröka ryggen.
Han får ta emot våra falska kyssar och förnekanden.
Det är som det ska. Det är tradition.
Borde vi inte lära oss något snart?
Måste vi alltid skylla på andra?
Måste han varje år ta på sig skulden?
Nu ska han spikas fast på korset.
Och vi ska inte bry oss för vi vet inte vad vi gör.
Förlåt!

3 april 2002, dikt och bild, symbolpedagogutbildningen

Jag skrev och målade i halvvaket tillstånd under våren 2002. När jag höll på att somna och vakna.

Jag skrev och målade i halvvaket tillstånd under våren 2002. När jag höll på att somna och vakna. Det var min fördjupningsuppgift på utbildningen. En diktsamling med bilder – direkt från det halvt medvetna/omedvetna/undermedvetna. Här är dikten till bilden.

Framför allt är hon nöjd med att inte vara så duktig.
När hon slappnar av kommer ingenting.
Det är tomt, men hon skriver ändå
för det har hon bestämt.
Några regler måste hon följa.
Hon vill se utvecklingen.
Det var en svart och tung dag mitt i våren.
Det föll stenar och slask ner på hennes huvud.
Hon förmådde inte hålla kvar ljuset annat än i en smal strimma längst ner.
-Det kan bli mycket värre, tänkte hon. Det här är ingenting.
Tänk på Palestina.
Tänk på Afghanistan.
Och så tänkte hon på det men det blev inte bättre.
Då tänkte hon:
-Det blir bättre när barnen blir äldre. När vi har stängt av datorn.
Men de stängde aldrig av datorn.
Det blir bättre när vi ätit upp maten, läst ut våra böcker, gjort våra prov.
Men det blev inte bättre.
Då blundade hon och tänkte på färgerna.
Gult. Grönt, ja grönt. Rött. Blått. Lila.
Då blev det bättre.
Då målade hon igen och man sa att hon ljög, men det var inte sant.
Hon försökte bara stå ut.