Bild och dikt från 2002

Hon känner sig naken och sårbar.
Barnen bär hon, bär henne.
Hon bär barnens bördor, andas tungt i uppförsbackarna
när barnen bestiger de nödvändiga bergen.
När de faller och slår sig får hon ont.
När de gråter gråter hon.
Vad är det som fattas?
Lite svalkande likgiltighet.
Hon bär barnen. De vet inte om det.

“när jag somnar” 28.11.01

matglada solstollar, stolollar, ullstolar, pratglada solstolar.
Nä, nu jävlar kommer orden forsande.
Silverhäxan putsar fönstren med Kleenex och undrar varför ingen ser henne.
Hon glittrar och skälver.

Nya pensionsförsäkringar står på kö och träter om utrymmet i korridoren.
Utanför glider natten förbi i sin allra värsta form.
Som en förolämpning med illegala åtbörder och gester.
En lite häxa blev större, blev gladare,
rodnade och föll ett par gånger på eget grepp,
höjde blicken och fick syn på en gubbe med nya skor och massor av blanka prylar.

matglada solstollar, stolollar, ullstolar, pratglada solstolar.
Nä, nu jävlar kommer orden forsande.
Silverhäxan putsar fönstren med Kleenex och undrar varför ingen ser henne.
Hon glittrar och skälver.

Nya pensionsförsäkringar står på kö och träter om utrymmet i korridoren.
Utanför glider natten förbi i sin allra värsta form.
Som en förolämpning med illegala åtbörder och gester.
En lite häxa blev större, blev gladare,
rodnade och föll ett par gånger på eget grepp,
höjde blicken och fick syn på en gubbe med nya skor och massor av blanka prylar.
Lilla häxan skämdes för sin förslagenhet.
Att lura gubbar var inte hennes egen melodi.
Hon sjöng den sällan.
Lilla häxa, varför känner jag numer en sån rodnande ömhet för din iver
som aldrig försvinner helt.
Här uppe sitter jag med min penna och mina trådar,
skyddad i huvudet på en tant.
Och jag ser mina häxor där nere som på en film, ett dokumentärprogram om ödleskötsel, en galakväll på Operan, en femdygnsprognos.

Sambandscentralen har gått för lunch.
Vaktmästaren kan inte sköta det elektroniska urverket,
kan inte ens sköta sin egen pannlampa.
Inte ens det.
Han är värdelös.
Lång, rak och avvisande ser vi Norrhäxan skygga för mötande bilar.
Man ser henne i mörkret,
utan reflexer,
utan reflexioner.
Söderhäxan pratar och har pratat länge nu.
Hon ber mig komma.
Jag ber henne backa en aning så publiken får plats att trängas och vara som folk är mest.
Söderhäxan bör gå och lägga sig utan kvällsmat, men det gör hon inte.
Norrhäxan bör ta sig en kvällsmacka, men, se det gör hon inte alls.
Hon kniper ihop sina öppningar och skakar sitt stela hår i vinkel.
Unghäxan glider sakta ut på havet mot en alltmer diffus horisont.
Hon ler förväntansfullt och håret blåser.
Gammelhäxan håller på att flytta in sin skivsamling i grannhuset.
Hon stirrar in i grannens kök och ser alltför mycket,
ser borta ut långa stunder.
Lillhäxan tar jag mig gärna an.
Må hon växa i fred och bosätta sig på klöverängen bakom sängen.
Dagen är märkligt nog slut.
Alla talibaner ska nu göra situps innan turbanerna åker in i tvättmaskinen.
Vi måste hjälpas åt i hela världen för att kunna sova gott.
Hur ska vi annars kunna leva?

“Radhus”, 11.11.01

Västerhäxan bor i radhus.
Hon går en radhuskurs.
Hon läser radhuspsykologi och radhussociologi.
Hon lär sig hur radhusen fungerar i stora grupper.
Hon lär sig radhusens hållfasthet, deras geografi och deras speciella radhusfilosofi.
Västerhäxan är studiebegåvad och äregirig.
Hon ska nog få kläm på hela radhuskonceptet vad det lider.
Radhus på längden och tvären.
Ugnssäkert radhus.
Flamsäkert, grillvänligt, kubistiskt.
Lite gråt och lite aga.
Lite svek och lite fylla.
Västerhäxan, bästerhäxan går i radhus.
Skär rost, hyvlar spån.
Lagar fat, gräddar längtan.
Vispar till, steker sött och bakar glöd.

“Hörde jag fel?” 12.2.02

Hörde jag fel?
O du saliga, o du heliga , nådebringande evighet?

Det pratas och mumlas oavbrutet ute i farstun.
Man har snöiga slalompjäxor idag och stampar och slamrar med skidor, stavar
och mumlar.
Ingen häxa där vad jag kan se.
Det är annat folk nu.
Danskar, en italiensk jude, barnfamiljer.
En speakerröst ropar ut något påträngande.
Jag förstår inte ett ord.
Musik som skräller.
Får jag stänga dörren ett tag?
Sätta mig vid köksbordet med en kopp te
och en god bok om Döden,
varma tofflor, semla.

Jag vet hur mina fjärilar luktar.

“Påsken är över”, 1.4.02

Påsken är över.
Han är försvunnen.
Hon är ledsen och förvirrad.
Många tror det dom vill tro.
Vargarna sprider sig allt längre söderut.
Drottningmodern är död.
Kungen är barnvakt.
Häxorna har varit bortresta en tid,
men har återkommit välbehållna
och har mycket spännande att berätta.
Snorungen har börjat snatta.
Unghäxan bjuder in herrar i huset.
Nu är det vår!

“Sorgmantel heter en fjäril”,23.3.02

Sorgmantel heter en fjäril.
Den känner jag inte, har bara hört namnet.
Bara hört fladdret i mörkret.
Det sägs att det inte är en fjäril
utan en spindel som leker fjäril,
som klär ut sig i fjärilskläder,
i sidenschalar och sammetsmössor.
Varför bär sig en spindel åt så?
Man kan förstås hitta svaren i naturen.
I drifterna att överleva och fortplanta sig.
Spindeln har kommit på att det bästa sättet att snärja sina offer
(vare sig det är mat eller kärlek det gäller) är att klä ut sig till fjäril.
Fråga mig inte hur.
Jag redovisar bara fakta.
Helt nyligen upptäckte man i Kirgisien i mellersta Illurien
att spindeln och fjärilen är syskonsjälar.
En viktig upptäckt som många poeter redan anat
och som många berömda drömmare redan drömt.
Men nu finns det bevisat i matematiska formler.
Spindelsjälen har samma färg som fjärilssjälen
och de är förbundna med varandra
i en tankeformel som bäst uttrycks så här:
det som fladdrar= det som kryper = äckligt = vackert = vårdagjämning

“Spöken och fjärilar” 24.4.02

Spöken och fjärilar är tvillingsjälar.
Vad man säkert vet är,
att inom själva spöket
utvecklas en sorts nebulosa som brinner, i bl a helvetet.
Den ger eld åt alla möjliga konstarter
och tycks inte bränna sin bärare
annat än i undantagsfall
och då råder mycket speciella förhållanden,
.t ex stiltje eller vemod.

Ett annat intressant fenomen
som har iakttagits i samband med själforskningen
är spökens relativa dissonans.
Om man sjunger för en grupp eller undergrupp av spöken,
låt säga en vaggvisa eller en glad marschmelodi,
så kommer spökena att ge ett eko av ens egen röst,
men DE KAN INTE HÅLLA TON!
De ekar i olika tonarter
till synes helt utan egna ställningstaganden och egen vilja.

Vad beträffar fjärilarnas relation till spöken vet man
att fjärilarna har så mycket lättare för att dansa,
att ge ett eko av iakttagarens egen omedvetna dans över tiljorna.

Detta sammantaget gör,
att spöken och fjärilar är varandras förutsättningar,
varandras ekon och varandras absoluta motsatser
så som axiomet tvillingsjäl antyder.

Se också Spindel.

“jag öppnar mig för bilderna” 22.3.02

Jag öppnar mig för bilderna.
Jag öppnar dörren till källaren,
till de ljusa soliga rummen,
till farstun där grinungen står och snorar.
Jag öppnar dörren till tyska stationsbyggnader
Med höga genomsiktiga kupoler.
Fåglarna kommer inte ut.
Jag öppnar fönstren både inifrån och utifrån
Och det som vill in får hoppa, kliva, strömma, smyga
Och det som vill ut likaså.
Jag sitter på sängen och matar terrorister med köttbullar
och genom fönstret kommer en vitklädd plastindian
och ger mig ett solägg, ett guldur, en brinnande apelsin.
Innan jag lägger mig tänker jag på de vidöppna dörrarna och fönstren.
Jag är oskyddad, skyddslös, skuldfri.
Jag klär av mig naken och ger mig själv åt de öppna fönstren.

“alla människor” 12 april 2002

Alla dessa människor har jag mött
och ännu fler har jag inom mig
från andra dagar
och nätter.
Allihop har trängt igenom näthinnan
och lagrat sig inuti mina organ
och i muskelmassan.
Som minnestrådar ligger dom emellan allt det andra och värmer.
Eller skaver.
Ofta tränger dom upp. Alla människor.
Enskilda och grupper.
Vi sitter alla i samma sorts båt.
Vi ligger alla som vi har bäddat.
Vi står alla i begrepp att sitta i klistret.
Vi står inte ut med att ligga illa till.
Vi ligger oss själva och varandra till last
men också varmt om hjärtat.
I hjärtat finns många avlagringar av människor.
Av minnet av dom.
Och sedan inte minnet längre utan bara en doft.
Alla människor jag glömt.
Som om dom aldrig funnits.